a kastade sig på knä och gjorde bön vid Carl XII:s stövlar, men de aldra mest patriotiska framröto sin passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden. Den som hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan: tro de på vad de säga? Eller äro de besatta! De voro nog besatta, ty det blir människan då hennes heligaste intressen sättas på spel: de egna.
Vår unge greve, som tyst åhört detta oväntade vrövel, gjorde den anmärkningen, som man så ofta får göra, att utlänningarne voro de största patrioterna och mest hemma i svenska historien: han hörde sålunda sina gamla wirakamrater, greve Hotch-Potch av Hotch-Potch, baron de la Patrie, baronerna Fibelhausen, Pffefferkorn, von Snabelstiefel och Mühlenburg bita omkring sig som hungriga vargar, dem man berövar sitt byte. När den förrumlade ryttmästar
