Jephthas bok

h sjufallt mörker uppå Dig drog,[48]
Och jord och himmel en ände tog!

Och den dagen förströdde sig qvinnorna i lunderne samt byggde sig löfhyddor, ty serlaregnet gick öfver landet.

V. Capitlet.

Innehåll: Menniskans magt och hennes skepnads dägelighet upphöjas. Dock är äfven hennes lif flyktigt och vanskligt samt hon, liksom det ringaste, underkastad förgängelsen.

Men då regnet var öfverståndet samlade de sig åter öfverst på berget, såsom sedvänjon var.

Dagen sjunkit nedom Karmels toppar[49]
Och sitt lugn kring nejden qvällen spred;
Blott i dalen, ljumt och tyst, än droppar
Sista skurn af serlaregnet ned.[50]

Hur lifvas allt! -- Hvar bäck en bölja bär,[51]
Hvar törstig dal är åter vattnad vorden,
Hvar bleknad lund ånyo grön sig klär
Och i sin fägring strå