Tjensteqvinnans son

djupt kränkt; om de belönades i otid led hans rättskänsla. Derför ansågs han afundsjuk. Han gick då till modern att beklaga sig. Fick någon gång rättvisa, men eljes en förmaning att icke vara så noga. Men man var ju så noga mot honom, och han ålades vara så noga mot sig sjelf. Han drog sig tillbaka och blef bitter. Sedan blef han blyg och tillbakadragen. Gömde sig bakerst, när något godt utdelades, och njöt af att vara förbisedd. Han började anlägga kritik och fick smak för sjelfplågeri. Han var melankolisk och yster, omvexlande. Hans äldsta bror var hysterisk. Kunde, när han förargades under lek, falla ner i qväfningar med konvulsiviska skratt. Denne broder var moderns och den andra brodern var faderns favorit. Favoriter finnas i alla familjer. Det är så en gång att det ena barnet vinner mera sympati än det andra; hvarför kan aldrig u